Vad ska man säga..

Har varit vääääldigt tyst från mig nu på länge men jag har en anledning. Min far gick bort för några veckor sedan, bara 52 år gammal men har alltid varit en träningsnarkoman och på G hela tiden. Dödsorsaken var en bristning i hjärtat så det blev ett hål där blodet forsade ut på något vis vilket för mig fortfarande känns allt för overkligt när en människa så hälsosam som han bara helt plötsligt kan försvinna.. Älskade pappa, saknad är du och jag förstår fortfarande inte att du inte finns där för mig längre.

I hans anda har jag ryckt mig i kragen och sprungit 3 dagar i rad samt aktiverat och gått med stegräknaren nu i kombination men en rivstart och inskrivning i GIviktkoll. Det är svårt att rivstarta nu dock, väldigt svårt. Men det hjälper när pojkvännen lägger söta kommentarer som "du har blivit lite rundare i ansiktet, så underbart söt du är!" eller när han petar på min mage och säger att det syns att jag gått upp lite i vikt! Låter kanske elakt? Inte alls, för han älskar mig vilken vikt jag än är på och tro det eller ej så säger han bara så för att motivera mig (och det hjälper!). Han tycker det är faschinerande hur en människa kan gå upp och sedan ner massa i vikt på så kort tid då han själv kan äta vilken skit som helst och inte gå upp det minsta. Vilket svin! Jag satsar dag för dag, det borde väl gå?